Månadens elevarbete april 2011
Under april månad presenteras 4 noveller; så här berättar Eva Salminen om dem.

Novellen är en kort prosaberättelse med få personer och få händelser. Novellen har ofta en vändpunkt och ett överraskande slut. Novellerna kan handla om i princip vad som helst. Eleverna i åk 8 har läst och analyserat och även prövat på att skriva egna noveller. De flesta lyckades riktigt bra med sina arbeten och många flera noveller vore värda att presenteras, men här är fyra ganska olika noveller som ett litet smakprov.
Novell            
Lotta Westerlund, åk 8

Han lutar huvudet i händerna i vanmakt. Det finns där, precis bakom hans tankars gränser.
- Ciss-moll, A-moll, synkop.....Nej ........B7.... Nej.... Nästan... Nästan där.
 Han suckar, längre kommer han inte, inte så länge han sitter inne i det varma arbetsrummet. Han stiger upp och går ut i trädgården. Varma vindar leker i gröna trädkronor. Dofterna från blommorna som hans fru sköter så omsorgsfullt, sprider sig ut över trädgården och ut över de gyllene åkrarna runt omkring.
 Hans ögon far över alltsammans, söker. Finns den här någonstans? Bakom äppelträdet, bredvid tomaterna, under ringblommorna? Den är nära. Men inte här. Nio stavelser, över två takter. On- beat.... Nej... Off- beat... Nästan.
 Han söker vidare, går ut på åkern.
Där har han hittat en förut , en som gjorde honom känd.
Men här finns inget nytt.... Eller vänta..... Nej, inget nytt.
 Han går in i skogen. Vinden som spelade så lätt i gården låter annorlunda här..... en bridge.... I ess- dur.... Han tittar upp.
Trädkronorna bildar oregelbundna och komplicerade mönster. En melodi.... Ett arrangemang..... Han går tillbaka ut på fälten och blinkar till, där fanns visst något nytt!
 Solen närmar sig horisonten och sänker världen i ett tillstånd av varm förundran. Skymningens färger gör åkrarna och allt på dem till en annan värld.
 Och där var den! Så tydlig som någonsin! Han springer hem för att fånga sin nyfunna sång på papper. Det han upplevde så starkt och stort, uttryckt så simpelt med lite papper och bläck.
 Där hade den varit hela tiden, rakt under näsan på honom. Ändå utom räckhåll. Nu hade han den!
 Han började skriva, melodin från skogen, ackord, stämmor... ess- dur i bridgen. Allting passade! Han tog pappret och kysste det. Det här blev bra, det visste han.
 Musik handlar inte om att framhäva sig själv. Det handlar om att skapa känslor med ljud.

( Inspirerad av Stings musik och sångtexter)
Novell
Jonatan Juslin, åk 8
 
Mannen vaknade med ett ryck.Vad var klockan...Den hade stannat, han skulle ju köpa nya batterier till den! Han var försenad och han skulle ha ett möte med chefen på morgonen.
Han hoppade upp ur sängen, rev åt sig ett par någorlunda fina jeans och en udda rock. Han sprang ner för trapporna. “Hinner inte med kaffe nu!” tänkte han och sprang ut till bilen, kastade sig in och vred om nyckeln, men… ingenting hände. Batteriet! Han skulle ju ladda batteriet igår kväll.
Han hoppade ur bilen och sprang till skjulet och drog ut sin cykel. Löven virvlade runt honom där han trampade iväg. Som tur var hade han inte så lång väg till jobbet.
När han väl var framme kastade han cykeln ifrån sig och rusade in i byggnaden. Han nästan ropade åt receptionisten när han frågade var mötet var.
-Fjärde våningen, svarar hon förbryllat och han sprang fram till hissen innan han märkte skylten “Ur funktion”.
- Inte den nu också säger han högt, och tog trapporna.
När han väl nådde fjärde våningen var han riktigt svettig när han kom in i mötessalen. Men… där satt bara sekreteraren.
-Har de inte börjat än? frågade mannen.
-Nej, det är ännu 20 minuter tills vi börjar, svarade hon, har ni glömt att
flytta klockan?
Klockan?! Då slog det honom… vintertid … det var idag man skulle flytta klockan bakåt. Mannen satte sig lugnt och väntade tillsammans med sekreteraren. Efter en stund kom de andra också in och de höll sitt möte, allt gick väl och mannen cyklade lugnt hem efter arbetsdagen, nöjd över sig själv.
Novell
Naomi Lillqvist, åk 8

Ryktet

Allting hade börjat som en enda oskyldig gissning, som mycket väl kunde ha varit alldeles rätt. Gissningen fördes vidare; i början tyst och försiktigt, men snart hade hela skolan hört den. I det skedet vågade någon röra om lite i gissningen, och det bildades ett rykte. Ryktet spred sig som pesten i skolan och blev till slut det enda eleverna talade om. Ingen visste hur mycket av ryktet som egentligen stämde, men ingen vågade ändå vara den första att tvivla på det allt mer orealistiska ryktet.
När hon kom tillbaka till skolan gick det mesta av luften ur ryktet. Ryktet stämde inte alls överens med vad hon berättade att hon varit med om. Då vågade någon ifrågasätta ryktet och ryktet dog ut.
Lärde sig eleverna någonting av ryktet? Många av dem blev mer kritiska och valde noga ut vad de ville tro på. När de tänkte tillbaka på ryktet i efter hand såg de att det var ganska uppenbart att ryktet aldrig kunde ha varit sant. Så
visst lärde sig eleverna någonting av ryktet, men hur länge skulle eleverna komma ihåg vad de lärt sig?
Snart skulle det födas en ny gissning, som skulle sprida sig i skolan och bilda ett nytt rykte, och det gamla ryktet skulle redan vara dött och begravt tillsammans med allt eleverna lärt sig om rykten.
Novell
Rakel Hindersson, åk 8

Mina klackar ekade motmarken och jag ångrade att jag tog klackskor idag. Mina fötter värkte redan efter min korta promenad. Min mattsvarta handväska som hängde över min axel vägde enormt mycket, men annars var det en bra dag. Vårsolen sken och man kunde gott säga att det var den vackraste dagen den här våren. Några vattenpölar blänkte i solen. Synd att jag inte bor på landet, tänkte jag. Där kvittrar säkert fåglarna.
Det var ganska livligt i den här delen av staden, men inte lika livligt som i min del. Jag korsade vägen och svängde österut för att komma hemåt. Men den här delen av staden kände jag inte igen. Enorma höghus trängde sig omkring en smal väg och jag såg inte en själ någonstans. Men jag hade haft fel förut.
-Bu! viskade någon bakom mig. Rädd som jag var skrek jag allt jag orkade och vände mig om.
-Nej nej nej! Det var inte meningen att skrämma dig. Jag skulle bara skämta... Snälla, sluta skrika!
Då såg jag honom. Jag hade tittat upp, för jag trodde han var lång, men istället var han ett halvt huvud kortare än jag. Hans korpsvarta hår hängde ner i de intensiva, isblåa ögonen.
Jag backade några steg och den ena klacken fastnade i en spricka i asfalten. Jag tappade balansen och skulle ha ramlat om inte han i sista ögonblicket rusat fram och dragit upp mig.
-Var försiktig! Ramla inte! De kan hitta dig.
-V-va? Jag drog försiktigt upp min sko från sprickan. Vem kan hitta mig? Varför? Vad har jag nu gjort? Han suckade och drog mig mot en gränd. Jag hasade mig efter.
-De hittar dig fast du inte gjort något. De hittar dig lika lätt som jag hittar in plånbok. Den är i det stora facket, tillade han när jag såg förvånad ut.
-Hur kan du veta det? frågade jag.
-Jag är en ficktjuv, svarade han. Det hör till mitt jobb att veta var folk har sina saker. Jag suckade lågt.
-Nej, jag menade hur kan du veta att någon letar efter mig? Han studerade mig långsamt medan han sa:
-De hittar vem som helst, var som helst, hur lätt som helst. Han flinade. Skrämmande eller hur?
-Han måste vara galen, tänkte jag. Eller hög. Vem annan skulle vara så paranoid.
-Öh... okej, mumlade jag. Skulle du kunna visa vägen till centrum? Jag har tappat bort mig.
Det mörka i hans ansiktsuttryck försvann då han sken upp som en sol. Han började gå ut ur gränden och vände mot höger och jag följde efter några steg bakom. Var det faktiskt en bra idé? Han var ju faktiskt en ficktjuv! Eller påstod i alla fall det. Han ökade takten lite och jag fick småspringa för att hinna med.
 
Efter en stund frågade han var jag bodde.
-Var jag bor? Jag vet inte ens vad du heter!
-Dominic, svarade han lågt. Jag heter Dominic.
-Okej, Dominic, men jag tänker ändå inte säga var jag bor.
- Men hur vet jag då vart jag ska föra dig?
-Jag sa att du kan visa mig vägen till centrum, inte vägen hem!
Det var konstigt hur allt hade förändrats. Inte bara att Dominic öppnat sig mera, utan också omgivningen. Husen var färgglada och jag såg barn leka med varandra och vuxna som kom hem från arbetet. Jag såg en stund på Dominic. Han verkade lugn och det kändes som om vi känt varandra i evigheter. Jag såg att han log. Jag vågade mig på att fråga:
-Vem kan hitta mig?
Han stannade. Sedan vände han sig mot mig. Han såg upp på mitt ansikte. Hans iskalla ögon borrade sig in i mina. Jag tittade bort och fick syn på omgivningen. Gatan var tom. Husen var gråa. Ett moln smög sig över himlen och framför solen. All värme försvann. Och det gjorde Dominic också. Plötsligt var han inte där mera. Jag stod ensam kvar, mitt på vägen. Jag väntade på att något skulle hända. Men det gjorde det inte.
Efter en stund började jag långsamt stappla hemåt. Jag ökade takten, lite i taget, tills jag sprang. Jag sprang hela vägen hem. Jag brydde mig inte ens om att alla stirrade på mig. Efteråt mindes jag inte ens hur jag hittade hem. Jag drämde igen dörren och låste den.
Mitt huvud var fyllt av frågor som jag visste att jag aldrig skulle få svar på. Men jag kunde inte låta bli att undra: Hur kunde han bara försvinna? Jag försökte komma ihåg vad som egentligen hände, men han bara försvann.
Och min plånbok var borta. Jag såg den aldrig igen.